Medberonde..

Jag gjorde ett superlångt inlägg när vi var på väg till Göteborg.. Det försvann på något sätt. Riktigt irriterande då jag fick med allt och var nöjd med mina nerplitade känslor.
Gör ett nytt försök..

Jag är inte medberoende och kommer troligen (hoppas) aldrig att bli. Eller så är jag det..? Tog kontakt m min pappa efter x-antal år igen för att han och William skulle få ha en relation. Villkoret var nolltollerans på droger och alkohol. Han "tabbade" sig ngn ggn.. Men lyckades få en egnen provlägenhet tillslut och det såg ut som att gubben kanske skulle fixa till det lite bättre. Även om jag haft mina tvivel.. Då han inte byter umgänge och bara dricker liiiiite ibland, som han själv sagt.

I augusti skulle han kommit och firat Willims födelsedag.. Ringde och sa att han var magsjuk å inte ville smitta. Helt klart godtagbart.
Bara det att jag av ngn anledning ringer upp efter en stund (minns inte varför) då sitter han på tunnelbanan på väg till ngn kompis!!!!!? Och dessutom låter han konstig på rösten.
Sen dess har vi inte hörts.

Så dagarna innan jul ringer han och berättar att han förlorat lägenheten (skyller ifrån sig på full kompis som utan hans vetskap legat full i trapphuset) Vet inte vad jag ska tro om det.. Mer än att jag säger att det är hans ansvar att välja vänner som är rätt. Han skämdes och hade därför inte hört av sig.

Jag frågar när han förlorade den, 1:a nov. Oookej sa jag då, det är flera månader mellan augusti och november. Talar om att relationen mellan han och William får han sköta själv, jag orkar inte det. Så vill du ha en relation med honom får du höra av dig, William frågar inte ens efter dig längre.
Känner mig hård, men det räcker med daltande. Han har för många som daltar runt sig och det hjälper honom ingen stanns.
Han förstår och säger att han nog skulle gjort likadant..
Och efter påtryckning får jag veta att han trillat dit ett par gånger. Han ser det som något som inte gör ngn skillnad.. Jag säger att för hans del räcker det m en gång.
Han kommer inte att bli helt fri, min gissning.

Så vi får se vad som händer framöver.. Relationen är inte för mig, den tog han död på för längesedan. Men jag blir påmind om hur det kändes då, när jag var "liten". Ingen kul känsla.
Och jag valde bort honom ur mitt liv för att orka.
Känslokallt som det låter, så känner jag att William lika väl skulle klara sig utan då han ju ändå inte "umgås" när de ses..!

Mycket av det här gör nog att jag har min radar påslagen lite väl mycket.. Känslospröten jobbar på högvarv oftare än jag önskade. Och jag känner av mer än jag borde. Och ibland är jag "hård"..

Det sköna är att mina vänner vet och känner mig, de förstår.